Första veckorna sov han extremt mycket, så mycket att jag trodde att något var galet. Googlade ett antal gånger på om det var normalt att en spädis som i princip 20-22 timmar per dygn. Detta avtog ju som väntat och efter ett tag börjad han vara vaken lite mer. Han ville helst sova på någon utav oss, eller så var det vi som inte riktigt fattade att man kan lägga ner en bäbis ibland. På riktgt så tror jag inte att han låg ensam många minuter där i början, det var något som jag fick lära mig när Matte började jobba igen. Det funkar liksom inte att vara hemma själv med en bebis utan att låta honom ligga själv alls. Nu gillar han att ligga i babysittern och sprattla med benen!
Det tog ett tag innan vi lärde känna varandra, början var det svårt att förstå varför han skrek och det kändes som om vi bara gick runt och gissade helt utan belägg och ja, det är väl lite så det är att bli förälder för första gången skulle jag tro. Lite som att lägga ett pussel. Jag tror att vi fortfarande håller på att lära känna varandra, vi har dock kommit en bra bit påväg! Jag längtade väldigt mycket efter de första leendena eftersom det kändes som om det skulle vara någon slags bekräftelse på att han inte hatade oss, haha! Det var i alla fall skönt när dom kom.
Vi är så himla glada att det var just den här lilla killen som kom till oss, han tog oss verkligen med storm! På ett sätt har det verkligen varit som jag förväntade mig och på ett annat helt annorlunda. Stellan - du är bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar